Älskade Slätthult

Känslan är väldigt svår att beskriva. Får en klump i halsen av tanken att det inte kommer vara vårt längre. Att säga att man ska hem kommer aldrig få samma innebörd som när man åkte in på den gropiga grusvägen, in bland träden och till ängarna mellan skogarna. Känslan är minst sagt konstig. Jag kan inte säga att jag är arg längre, det har gått över. Jag vet att mamma och pappa också måste få gå vidare och jag klandrar dem inte alls. Det är bara känslan av att det är mer än ett hus som försvinner.. Alla mina minnen kommer däremot aldrig någonsin att försvinna. Jag har haft så underbara år hemma i Målsryd, på kullen Slätthult. Jag hade kanske bara hoppats på ytterligare några år till... Alla kojor som byggts, allt spring på ängarna och i skogarna, allt som växt upp i takt med en själv. Nu får det helt enkelt växa färdigt med någon annan...